Edvins Kängor

Hem » Uncategorized » Kalmar-spel

Kalmar-spel

Spontanidrott

I samhället idag bekymras man över att barn och ungdomar rör på sig för lite. I skolan räcker inte tiden till idrottslektioner, eftersom man har fullt upp med att ha mysigt, att inte kränka varandra och att diskutera värdegrunder. Däremellan målar man lite med färgkritor. Även i mellanstadiet.

I många kommuner undersöker man därför möjligheten att upprätta vad man kallar spontanidrottsplatser. Hur dessa ser ut vet jag inte, eftersom jag aldrig har sett nån. Men jag föreställer mig att det finns en rad olika ”spelplaner”, och kanske en klättervägg. Och dit kan alltså barnen komma och utöva spontanidrott. Troligen finns också någon form av ledare på plats, som förklarar hur leken är tänkt att gå till.

Syftet är väl gott, men har man inte gjort ett ganska stort tankefel här? Om barnen kommer till platsen, på givna tider, och leker och spelar på en för ändamålet iordningställd lekplats, är det då spontanidrott??

Ordet spontanidrott fanns inte när jag växte upp på 70-talet, men ändå var vi uppenbarligen långt före vår tid, för var det något vi utövade under hela vår lediga tid, så var det SPONTANIDROTT.

Fotboll spelades i någons trädgård, med två äppelträd som mål. Japp, två träd, inte fyra. För ofta spelades med två lag, men mot ett mål. Jag har ofta på senare tid funderat på hur detta egentligen gick till, men på något sätt fungerade det i alla fall. Det kallades för övrigt ”Kalmar-spel”. Varför vet jag inte. Spel mot ett mål…jag vet inte om det var positiva eller negativa värderingar gentemot vårt största lokala lag som låg bakom.

På vintrarna åkte vi slalom eller pulka nerför en rullstensås, eller tog vi med skrillor, klubba och puck och pulsade iväg till någon frusen mosse i skogen. Vi kunde ägna dagar åt att gräva ur en snöhög och göra tunnlar, hemliga rum och befästningar. Vartenda spadtag tog vi själva och det fanns inte skuggan av en tanke att be någon vuxen om hjälp.

Spontana snöbollskrig startades ofta utan förvarning, och höll på tills någon fick en snöboll i fejset.

Vi körde ”speedway” med cyklarna längs bygatan, eller ”motocross” på en bana i skogen. Ville man ha en extra adrenalinkick ordnades downhill-tävlingar nerför de sluttningar som vintertid användes för alpina lekar. Vi tog själva reda på var våra och cyklarnas gränser gick. Att ”landa” med en cykel i ett taggtrådsstängsel eller ett slånbärsbuskage gör ont, men det går över.

Ibland gjorde vi ”expeditioner” och utforskade nytt land. Det hände att våra föräldrar fick ordna eftersökspatruller för att vi skulle komma tillrätta igen.

Klättervägg hade vi också, i en grusgrop med branta väggar. Mycket spännande. Det vi lärde oss var att det inte är fallet som gör ont, utan landningen.

Något är fel i samhället, när man känner sig tvungen att bygga spontanidrottsplatser. Det är nog lite synd om dagens ungdom, som inte som vi, får växa upp i ett äventyr, regisserat av oss själva.
Spontanidrott, värd namnet.


1 kommentar

  1. Leif skriver:

    Mycket bra och träffande, samtidigt en rejäl känga åt nya moderna tänket.

    Tack Edvin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: